FNs HISTORIA OCH VERKSAMHETER.

Från NF till FN. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/1211sfn.html)

LIVET FÖRE FN - DE STORA KRIGENS TID

Första världskriget avslutades 1918 med ett antal avtal om fred och nya gränsdragningar mellan länder i Europa. I ett avtal som undertecknades i Versailles i Frankrike 1919 förklarades Tyskland som skyldigt till kriget. Tyskland tvingades avstå från vissa gränsområden och krävdes att betala ett krigsskadestånd på 132 miljarder guldmark. Tyskland accepterade aldrig kraven.
I avtalet från Versailles ingick också att skapa en organisation. Organisationens syfte skulle vara att förhindra krig. År 1920 började Nationernas Förbund, NF, sitt arbete. Det var USA:s president Wilson som främst bidrog till att NF bildades av segrarländerna i första världskriget. Men USA blev aldrig medlem.
Som mest hade NF 60 medlemsländer. Sverige blev medlem 1920.

Motsättningar lamslog NF
Redan från början anklagade Frankrike Tyskland för att vara angripare. Frankrikes strävan var att göra NF till en försvarsorganisation mot Tyskland. Tyskland med Adolf Hitler som ledare lämnade NF. Japan och Italien lämnade också NF.
Nationernas Förbund lamslogs av medlemsländernas motsättningar.
Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland. Det andra världskriget var ett faktum. Tyskland, Italien och Japan, de länder som hade lämnat NF, stred på den ena sidan. Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen på den andra.
Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. I det fyra månader långa finska vinterkriget dog över 22.000 män i den finska armén. Sovjetunionen uteslöts ur NF på grund av sitt angrepp mot Finland.
Efter krigsutbrottet 1939 hade NF inte längre några möten. Organisationen upplöstes 1946 och dess tillgångar övertogs av FN.

FN - EN FREDSORGANISATION SKAPAS AV KRIGETS SEGRARE

På sensommaren 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill på ett hemligt möte ombord på en båt långt ute på Atlanten. De diskuterade kriget, men också hur freden skulle kunna tryggas när kriget vunnits. Efter långa samtal enades de om en text, Atlantdeklarationen.
Atlantdeklarationen presenterades på ett möte i Washington i USA året därpå. Samtliga länder som deltog i mötet stred mot det nazistiska Tyskland, fascistiska Italien och Japan i det pågående kriget. Mötet ställde sig bakom Atlantdeklarationen. Den fick namnet De Förenade Nationernas deklaration.
Under de kommande åren träffades stormakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina vid flera tillfällen för att diskutera hur den nya internationella fredsorganisationen skulle se ut. Frankrike var tills vidare uteslutet ur "de storas klubb".
På en konferens i Dumbarton Oaks i USA 1944 skrev de fyra stormakterna ett förslag till stadga för De Förenade Nationernas Förbund.

Säkerhetsrådet utformas
I februari 1945 träffades Churchill, Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin i Jalta på Krim-halvön i Svarta havet. De enades om hur De Förenade Nationernas säkerhetsråd skulle utformas.
Vid en stor konferens i San Francisco i USA på våren 1945 antogs De Förenade Nationernas, FN:s, stadga. Den utarbetades under två månader av 850 delegater från 50 länder. Freden var nära.
Fem minuter i åtta på morgonen den 6 augusti 1945 utplånades staden Hiroshima i Japan. Ett amerikanskt flygplan hade sprängt den första atombomben. Tre dagar senare släpptes den andra atombomben över Nagasaki. 200.000 människor brändes till döds. Under sex år hade andra världskriget rasat. Stora delar av Europa låg i ruiner. Omkring 60 miljoner människor hade fått sätta livet till. Svält och sjukdomar härjade. Föräldralösa barn drev omkring. Människor var på flykt.
Den 24 oktober 1945 trädde FN:s stadga i kraft. 51 länder blev medlemmar i Förenta Nationerna och lovade därmed följa FN:s stadga och "rädda kommande släktled undan krigets gissel", som det står i inledningen.

VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA
att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,

att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,

OCH ATT I DESSA SYFTEN
öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar,

förena våra krafter till upprätthållande av internationell fred och säkerhet,

godtaga grundsatser och införa metoder, som giva säkerhet för att vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt

anlita internationella verksamhetsformer för att främja sociala och ekonomiska framsteg för alla folk;

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÅRA ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA SYFTEMÅL.

I enlighet härmed hava våra regeringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett fullmakter, som befunnits i god och behörig form, enats om föreliggande Förenta Nationernas stadga och upprätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta Nationerna.

50 år med FN. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/1212sfn.html)

FN skapades i en tid av fredsyra, men också i en tid med färska sår efter de stora världskrigen. Aldrig skulle dessa hemskheter upprepas. 50 år senare inser vi att varje tid har sina hemskheter och sina glädjeämnen. Många sidor kan ägnas åt att beskriva vad FN lyckats med, minst lika många åt det som FN inte lyckats uppnå. Här följer en krönika med ett urval av viktiga händelser i FN:s historia.

40-talet

Först ut - Trygve Lie
1945. 26 juni 1945 skrev 50 stater under FN-stadgan. 24 oktober trädde den i kraft. Sverige blev medlem 1946. FN:s förste generalsekreterare var norrmannen Trygve Lie. Han valdes av generalförsamlingen 1946 och avgick efter påtryckningar av bland andra Sovjetunionen 1952.
“De som gav sina liv för att vi skulle bli fria, de som miste sina hem och de som led och alltjämt lider av krigets följder har gett oss en helig uppgift: att skapa en fast grund för freden i världen. Vi kan komma att möta svårigheter och hinder. Men ju vanskligare uppgiften är, desto större är belöningen. Det är hela den civiliserade världens framtid som står på spel.”
Trygve Lie när han 1 februari 1946 valdes till FN:s förste generalsekreterare

Palestina delas
1947. FN:s generalförsamling beslutade 1947 att dela området Palestina i två stater: Israel och FN:s arabiska stat. Judarnas inofficiella regering godtog planen som gav dem 56 procent av området. Palestinerna och arabstaterna godtog inte planen. 1996 pågår fortfarande konflikten i Israel/Palestina. I snart 30 år har stora delar av det område som FN tilldelade palestinerna ockuperats av Israel.

Alla har samma rättigheter
1948. 10 december antogs deklarationen om mänskliga rättigheter. Efter de förfärliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som skett under andra världskriget fanns det en stark opinion för att FN skulle skapa regler i form av internationella avtal.

Stärkt u-landsbistånd
1949. Det utvidgade programmet för tekniskt bistånd, EPTA, bildades. Det innebar en kraftig förstärkning av FN:s hjälp till u-länderna.1950 bidrog 54 regeringar med sammanlagt 20 miljoner dollar. 1965 ombildades EPTA till FN:s utvecklingsprogram, UNDP. 1995 omfattade UNDP:s budget cirka 1,7 miljarder dollar. UNDP samordnar det bistånd som ges av FN och fackorganen. För närvarande stödjer UNDP över 6000 projekt runt om i världen.

Vykort räddar liv
1949. Det första Unicef-kortet gavs ut 1949. Under alla dessa år har korten gett ett nettotillskott på 500 miljoner dollar, vilket räcker till att vaccinera 33 miljoner barn mot polio, mässling, tuberkulos, difteri, kikhosta och stelkramp.

50-talet

Storkrig i Korea
1950. FN beslutade att ingripa militärt när Nordkorea angrep Sydkorea 1950. 16 länder sände trupper under FN-kommando med amerikansk ledning för att bistå Sydkorea. Det var första gången som säkerhetsrådet beslutade att använda vapenmakt mot ett fredsbrott. 1953 upphörde striderna i Korea. En tillfällig gräns mellan Nord- och Sydkorea skapades vid 38:e breddgraden. FN:s agerande i Koreakriget är ett av de få militära ingripanden som FN gjort.

UNHCR bildas
1951 fick FN en högkommissarie för flyktingar, UNHCR. Samma år utformades en flyktingkonvention som definierar vem som är en flykting och vilka rättigheter och skyldigheter som en flykting har. 1951 fanns det 1,2 miljoner flyktingar i världen. 1995 bistod UNHCR 27 miljoner människor.

Kamp mot apartheid
1952. Generalförsamlingen fördömde apartheidpolitiken i Sydafrika som ett brott mot mänskligheten 1952. Därmed kunde frivilliga sanktioner genomföras mot Sydafrika trots att den sydafrikanska regeringen ansåg att apartheidpolitiken var en inre angelägenhet.

Dag Hammarskjöld
1953. Svensken Dag Hammarskjöld valdes till Trygve Lies efterträdare.. "FN är inte till för att föra människorna till himlen, utan för att rädda dem från helvetet." Dag Hammarskjöld.

Samtal om befolkning
1954. FN:s första internationella befolkningskonferens hölls i Rom. Inga beslut fattades. Inga rekommendationer utfärdades. Konferensen var bara ett tillfälle att utbyta åsikter och erfarenheter. 1950 var jordens befolkning 2,5 miljarder. Idag är den 5,8 miljarder och år 2050 beräknas den vara 10 miljarder.

Historisk FN-styrka
1956. FN genomförde sin första fredsbevarande operation 1956 när krig bryter ut om Suezkanalen. Det är något helt nytt och saknar direkt stöd i FN:s stadga. Styrkan kallades UNEF (United Nations Emergency Force) och placerades i Sinai för att övervaka eldupphör. Det var inga stridande förband, utan fick bara använda sina vapen i självförsvar. En huvudprincip för UNEF - och alla efterföljande fredsbevarande styrkor - är att utplacering och verksamhet måste ske med värdlandets samtycke.

Barnets rättigheter
1959. En allmän förklaring om barnets rättigheter antogs. 40 år senare, 1989, skapades en internationell lag om barnets rättigheter (barnkonventionen). 1996 hade 188 länder skrivit under konventionen.

60-talet

Snabb avkolonisering
1960. 17 nya stater blev medlemmar i FN. 16 av dem var afrikanska stater som blivit fria från kolonialt förtryck. FN hade 100 medlemmar 1960. Generalförsamlingen antog en deklaration om självständighet för koloniala länder och folk. I den står det att kolonialismen kränker grundläggande mänskliga rättigheter och bör avskaffas omedelbart.

En procent i bistånd
1960. Generalförsamlingen utfärdade en rekommendation att cirka en procent av de rika ländernas totala nationalinkomster ska gå till bistånd. Förslaget antogs av 87 röster mot noll. 1995 gav världens rika länder i genomsnitt cirka 0,3 procent av BNP i bistånd.

Hammarskjöld omkommer
1961. Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka på väg till förhandlingar om fred i Kongo 18 september. U Thant från Burma valdes till ny generalsekreterare 1962.

Kärnvapenprov förbjuds
1963. FN:s generalförsamling hade arbetat länge för ett totalt provstoppsavtal. 1963 skrev tre av fem kärnvapenstater - Sovjetunionen, USA och Storbritannien - under ett provstoppsavtal. Kina och Frankrike anslöt sig inte till avtalet. 1996 antog generalförsamlingen ett provstoppsavtal.

Apartheid olagligt
1965. En konvention antogs som förbjuder alla former av rasdiskriminering. 1996 hade 145 länder skrivit under konventionen.

Obligatoriska sanktioner
1966. För första gången beslutade FN:s säkerhetsråd om obligatoriska ekonomiska sanktioner mot Sydrhodesia. Säkerhetsrådet menade att den vita minoritetsrevolten i Sydrhodesia hotade den internationella freden och säkerheten. Efter val 1980 blir Sydrhodesia den fria staten Zimbabwe.

Fem kärnvapenstater räcker!
1968. Icke-spridningsavtalet undertecknades av kärnvapenstaterna Sovjetunionen, Storbritannien och USA. De lovar därmned att inte förse andra länder med kärnvapen. Kina och Frankrike undertecknade inte avtalet. Ungefär 50 icke-kärnvapenstater undertecknade också avtalet som innebär att de förbinder sig att inte ta emot eller utveckla kärnvapen. 1995 hade 178 av FN:s 185 medlemsstater anslutit sig till icke-spridningsavtalet.

70-talet

Biologiska vapen förbjuds
1971. En konvention antogs som förbjuder utveckling, produktion och lagring av bakteriologiska vapen. Det är det första internationella avtal som innebär egentlig nedrustning, det vill säga att befintliga vapen ska förstöras.

Waldheim generalsekreterare
1971. Österrikaren Kurt Waldheim efterträdde U Thant som FN:s generalsekreterare. I efterhand visade det sig att han tjänstgjort som tysk officer på Balkan under andra världskriget.

Miljön i fokus
1972. I Stockholm samlades representanter för 113 länder för att diskutera miljöfrågor. Temat var “En enda värld”. I en FN-rapport om människan och miljön från 1969 står det: “För första gången i mänsklighetens historia existerar en global kris som berör både i- och u-länder. Den gäller människans relation till sin miljö. Oroande tecken har varit synliga länge: befolkningsexplosionen, en mäktig teknologisk expansion som inte anpassats till miljöns villkor, förstörelsen av odlad jord, städernas oplanerade tillväxt, krympande öppna områden och en ökande risk för utrotning av många former av djur- och växtliv. Det finns ingen tvekan om att framtida liv på jorden hotas om detta får fortgå.”

Ny ekonomisk världsordning
1974. U-länderna ställde krav på en ny mer rättvis ekonomisk världsordning (NIEO). En deklaration och ett handlingsprogram antogs av FN:s generalförsamling. Några viktiga krav var:

• full kontroll över råvarutillgångarna
• mer förädlingsindustri i u-länderna
• bort med handelshinder för u-ländernas industrivaror
• avskrivning av skulder

FN och jämställdheten
1975. I Mexico City höll FN sin första kvinnokonferens. Konferensen drog upp riktlinjer för jämställdhetsarbetet tio år framåt. I september 1995 ägde den fjärde kvinnokonferensen rum i Beijing.

Vapenembargo mot Sydafrika
1977. FN:s säkerhetsråd beslutade att införa obligatoriskt vapenembargo mot Sydafrika. Anledningen är att Sydafrikas apartheidpolitik hotade den internationella freden och säkerheten. I augusti 1977 genomförde FN och den afrikanska organisationen OAU en anti-apartheidkonferens.

80-talet

Smittkopporna utrotade
1980. Efter en världsomfattande kampanj som Världshälsoorganisationen genomfört förklarades 1980 att smittkopporna utrotats.

Pérez de Cuéllar generalsekreterare
1982. Peruanen Javier Pérez de Cuéllar efterträdde Waldheim som generalsekreterare. Han anses ha stärkt FN gett organisationen en ledande roll i världspolitiken.

Svältkatastrof i Afrika
1984. 150 miljoner människor i 20 länder i Afrika drabbades av svält efter en lång tids torka. Detta gjorde att diskussionen om Afrikas kritiska ekonomiska situation tog fart. FN upprättade ett kontor - Office of Emergency Operations in Africa - för att samordna alla hjälpinsatser i Afrika. Kontoret meddelade 1985 att det som kunde ha blivit den värsta hungerkatastrofen i fredstid avvärjts tack vare det internationella biståndet. Unicef (FN:s barnfond) satte 1984 igång ett program för att rädda de minsta barnen i de fattiga länderna. Fyra punkter ingick i detta program:

• amning istället för bröstmjölksersättning
• viktkontroll
• socker/saltlösning i kokat vatten mot livshotande diarréer
• vaccinering mot sex vanliga och dödliga sjukdomar: difteri, polio, tuberkulos, stelkramp, kikhosta och mässling.

FN fyller 40 år
1985. Kritiken mot FN var stor när FN firade 40-årsjubileum. Sekretariatet kritiserades för slösaktighet och ineffektivitet.
“Låt oss inte göra Förenta Nationerna till syndabock för problem som återspeglar våra egna brister. Det är inte Förenta Nationerna som inte nått upp till oss. Det är vi som inte nått upp till Förenta Nationernas ideal. Det är genom att själva förbättra oss och vår politik som vi kan förbättra Förenta Nationerna.”
Olof Palme i generalförsamlingen 21 oktober 1985

“Hållbar utveckling”
1987. Norges statsminister Gro Harlem Brundtland ledde Kommissionen för miljö och utveckling 1983-1987. I kommissionens rapport “Vår gemensamma framtid” lanserades begreppet hållbar utveckling, det vill säga en ekonomisk utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter till samma utveckling.

Namibia blir fritt
1989. Sydafrika lämnade Namibia under FN-övervakning. Fria val organiserades av FN. Över 97 procent av de röstberättigade deltog i valet. Flyktingar återvände i tusental varje dag från mitten av 1989.

90-talet

Mandela frigivs
1990. Nelson Mandelas frigivning 12 februari firades som en seger för antiapartheidrörelsen. I juni talade Nelson Mandela inför generalförsamlingen och tackade FN för dess insatser för hans och andra politiska fångars frigivning.

Irak invaderar Kuwait
1990. Efter kalla kriget fick FN en ny roll. Säkerhetsrådet, som länge varit handlingsförlamat på grund av de två stormakternas ständiga veton, enades om en hård linje mot Irak. 1991 inleddes “Operation ökenstorm”, en USA-ledd militär aktion som säkerhetsrådet accepterat. 3 april 1991 angav FN i resolution 687 ett slut på konflikten.

Boutros Boutros-Ghali
1991. Egyptiern Boutros Boutros-Ghali valdes till FN:s sjätte generalsekreterare.

Jugoslavien delas
1992. Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina blev medlemmar i FN 1992. 1993 blev även Makedonien det. I mars upprättades Unprofor (United Nations Protection Force) för att skydda tre FN-zoner i Kroatien. Styrkan bestod av 14.000 man och hade också till uppgift att skydda FN-organ som sköter biståndet. I augusti 1995 var antalet FN-soldater och annan personal i det forna Jugoslavien över 52.000. Konflikten förvärrades efter en längre vapenvila och under sommaren misslyckades FN med att försvara de muslimska enklaver i Bosnien-Hercegovina som FN utsett till fredade zoner. Massakrer på bosniska muslimer utfördes. 14 december 1995 undertecknades ett fredsavtal mellan parterna.

Toppmöte om jorden
1992. FN:s konferens om miljö och utveckling anordnades i Rio de Janeiro. Ett handlingsprogram, Agenda 21, antogs. En konvention om biologisk mångfald, en annan om klimatet och 27 skogsprinciper förhandlades fram. 1996 arbetade i princip alla kommuner i Sverige med en lokal Agenda 21.

Allt sämre ekonomi
1994. Medlemsländernas sammanlagda skuld var i juli 1994 3,4 miljarder dollar. USA hade största skulden 1500 miljoner dollar. Ryssland skuld var 629 miljoner dollar.

Toppmöte om fattigdom
1995. För första gången anordnade FN ett toppmöte om social utveckling. Man enades om tio åtaganden, bland annat:

• att utrota fattigdomen
• att skapa fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor
• att sträva mot full sysselsättning
• att ge utbildning och primärhälsovård till alla

FN:S huvudorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/123sfn.html)

GENERALFÖRSAMLINGEN

Varje år kallas samtliga medlemsländer i FN till generalförsamlingens ordinarie möte som börjar tredje tisdagen i september och pågår till mitten av december. Därefter ajourneras det. Förhandlingarna återupptas flera gånger under våren och sommaren för behandling av kvarstående frågor på dagordningen. De flesta medlemsländer sänder särskilda delegationer till generalförsamlingen. Delegationerna brukar under några dagar ledas av respektive lands regeringschef eller utrikesminister, därefter av landets FN-ambassadör. I den svenska delegationen ingår cirka 20 personer. Det är politiker, handläggare från utrikesdepartementet och andra departement och representanter för fackliga och andra organisationer, t ex Svenska FN-förbundet. Det är regeringen i varje land som bestämmer vilka som ska ingå i delegationen.
Cirka 4.000 människor kommer till FN:s generalförsamling varje år. FN har 185 medlemsländer, vilket innebär att det talas många olika språk när representanter för dessa länder samlas i generalförsamlingens rum. I generalförsamlingen används sex officiella språk: arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska. När någon talar måste hon eller han använda ett av dessa språk. Talet tolkas direkt till de övriga fem språken.

170 frågor
Generalförsamlingens dagordning består av cirka 170 frågor. En del frågor handlar om själva FN: länder ska väljas in som nya medlemmar, fem medlemsländer ska väljas till säkerhetsrådet, domare ska utses till Internationella domstolen, vart femte år väljer generalförsamlingen generalsekreterare. Församlingen beslutar om FN:s budget och godkänner rapporter från olika FN-organ.
Andra frågor handlar om konflikter som pågår i olika delar av världen. 1995 diskuterades bland annat hur tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien ska kunna finansieras och hur FN:s stöd till demokratiprocessen i Haiti ska fortlöpa. Situationen i Mellanöstern, USA:s embargo mot Cuba och FN:s nya initiativ för att bistå Afrikas utveckling på 1990-talet diskuterades. Frågor om nedrustning, FN:s fredsbevarande operationer, mänskliga rättigheter, bistånd, miljö, flyktingar, barn ochungdomar tas också upp.
Under de första veckorna av generalförsamlingens möte pågår det som kallas "generaldebatten". Alla delegationer som önskar kan delta i den. Det innebär att respektive lands utrikesminister eller den som leder delegationen läser upp ett tal. I talen framkommer respektive lands syn på olika konflikter och läget i världen. Det är alltså ingen debatt i ordets egentliga mening. Men talen kan leda till debatt i korridorerna, vid luncher, mottagningar och andra informella sammanhang.

Rekommendationer för världen
Efter generaldebatten vidtar den egentliga behandlingen av dagordningens punkter. En del frågor diskuteras direkt i generalförsamlingen. Men de flesta frågor diskuteras först i generalförsamlingens sex huvudutskott, uppdelade efter innehåll.
Utskotten diskuterar frågorna och antar ett förslag till beslut som föreläggs själva församlingen. Där antas de flesta förslag utan vidare diskussion och utan omröstning (med konsensus).
Varje land har en röst i generalförsamlingen. I vissa viktiga frågor som rör fred och säkerhet, inval av nya medlemmar, val av medlemmar till säkerhetsrådet, till ekonomiska och sociala rådet och i budgetfrågor måste två tredjedelar av de närvarande och röstande medlemsländerna rösta för förslaget för att det ska kunna antas. I andra frågor räcker det med enkel majoritet, dvs 51 procent. De flesta beslut har formen av resolutioner som är uttalanden eller rekommendationer av generalförsamlingen. De är inte bindande för medlemsländerna.
När det handlar om organisationsfrågor kallas besluten just beslut (decisions). Dessa beslut är bindande. Så fastställs till exempel medlemsavgiften som varje land ska betala till FN.

Betydelsefulla beslut
Under årens lopp har generalförsamlingen antagit många resolutioner som fått stor betydelse för människor runt om i världen, t ex:

• frigörelsen av tidigare kolonier
• inrättandet av en rad underorgan för speciella uppgifter, bl a bistånd (UNDP), flyktinghjälp (UNHCR), miljövård (Unep) och skyddet av barn (Unicef)
• handelsbojkott mot Sydafrika för att förmå regeringen att avskaffa apartheid
• konventioner om mänskliga rättigheter, bl a den om barnets rättigheter
• avtal om havsrätten
• avtal om kampen mot illegal narkotikahandel
• konventionen om förbud mot kemiska vapen
• anordnandet av flera internationella konferenser, bland dem FN:s konferens om miljö och utveckling 1992 som antog en handlingsplan för 2000-talet, Agenda 21.

SÄKERHETSRÅDET

Säkerhetsrådet är FN:s mäktigaste organ. Befogenheterna är stora enligt FN:s stadga. Rådet ska upprätthålla fred och säkerhet i världen.

Medlemmar
Säkerhetsrådet består av ombud för 15 medlemsländer. Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA är ständiga medlemmar. Det är inskrivet i FN:s stadga. Ryssland övertog Sovjetunionens plats vid årsskiftet 1991-92. Övriga tio medlemmar väljs av generalförsamlingen på två år. Fem ersätts varje år. Praxis är att fem länder kommer från Afrika och Asien, två från Latinamerika, två från gruppen Västeuropa och andra stater (de senare är Australien, Canada och Nya Zeeland), ett från Östeuropa. Ordförandeskapet cirkulerar bland medlemmarna. Varje land har ordförandeposten en månad i taget.

Veto
För att säkerhetsrådet ska kunna fatta ett beslut krävs att minst nio av de femton medlemmarna, bland dem de fem ständiga, röstar för förslaget. Om en eller flera ständiga medlemmar röstar mot ett resolutionsförslag faller detta. Det kallas veto. En enda ständig medlem kan alltså genom sin vetorätt omöjliggöra ett beslut. Det står i FN:s stadga. När som helst året runt kan medlemmarna i säkerhetsrådet kallas till möte med några timmars varsel. Därför måste varje land som är medlem i rådet ständigt ha en representant på plats i New York där säkerhetsrådet för det mesta sammanträder.

Konflikter som hotar internationell fred och säkerhet
Säkerhetsrådets medlemmar bestämmer själva vilka ärenden som ska diskuteras i rådet. FN:s medlemsländer och FN:s generalsekreterare har rätt att föreslå säkerhetsrådet vilka konflikter det ska ta upp. Villkoret är att dessa hotar internationell fred och säkerhet. Ett land som inte är medlem i FN kan också föreslå säkerhetsrådet att ta upp en fråga. Men då måste landet självt vara inblandat i konflikten och lova medverka till en fredlig lösning av konflikten enligt FN:s stadga.

Säkerhetsrådets åtgärder steg för steg
När en konflikt utbryter uppmanar säkerhetsrådet de inblandade länderna och/eller parterna att försöka lösa konflikten genom förhandlingar. Säkerhetsrådet kan göra egna undersökningar och föreslå hur en fredlig lösning ska gå till. Om strider har utbrutit är säkerhetsrådets första steg att få stopp på striderna - eldupphör - så att förhandlingar mellan parterna kan börja. Säkerhetsrådet kan sätta upp en fredsbevarande styrka som får i uppgift att bland annat övervaka vapenstilleståndet. Säkerhetsrådets beslut är bindande och måste följas. Om ett eller flera länder inte följer säkerhetsrådets beslut kan rådet besluta om sanktioner. Andra länder uppmanas då att avbryta sina kontakter med landet eller länderna i fråga. Det kan handla om diplomatiska, kulturella och idrottsliga utbyten, flygförbindelser och handel. Rådet använder gärna vapenembargo för att minska tillgången på vapen hos parterna och därmed tvinga fram en fredlig lösning.

Sanktioner
Vid tolv tillfällen har säkerhetsrådet beslutat om sanktioner:

1. Sydrhodesia, 1966. Sanktionerna gällde landets export av bl a socker, tobak och koppar och import av olja, vapen och annan militär utrustning.
Anledning: Den vita minoritetsregimen hade 1965 utfärdat en egenmäktig självständighetsförklaring för "Rhodesia" och vägrade avskaffa sin apartheidpolitik.
Sanktionerna upphävdes 1979 inför de fria val som ledde till att en svart majoritetsregering valdes. Det nya landet Zimbabwe bildades.

2. Sydafrika, 1977. Förbud mot vapenhandel.
Anledning: Den vita minoritetsregimens vägran att avskaffa sin apartheidpolitik. Sanktionerna upphävdes 1994 när fria val hållits och en demokratiskt vald president, Nelson Mandela, tillträtt.

3. Irak, 1990. Ekonomiska sanktioner mot landet, inklusive ett förbud mot all handel till och från Irak, med undantag endast för medicin, mat och andra humanitära förnödenheter. Anledning: Iraks krig mot och ockupation av Kuwait.
I en resolution 1991 bekräftade säkerhetsrådet att handelsbojkotten mot Irak skulle kvarstå tills landet bland annat hade förstört alla sina kemiska och biologiska vapen och massförstörelsevapen. En FN-kommission under ledning av den svenske diplomaten Rolf Ekéus skulle se till att nedrustningen skedde och rapportera till säkerhetsrådet med några månaders mellanrum.
På hösten 1991 antog säkerhetsrådet en resolution som innebar att Irak tilläts sälja olja för upp till en miljard dollar var 90:e dag. Under FN:s övervakning skulle Irak få använda intäkterna för inköp av medicin, mat och andra humanitära förnödenheter.
I maj 1996 avslutade FN och Iraks regering förhandlingarna om hur detta skulle gå till.

4. Det forna Jugoslavien, 1991. Vapenembargo mot alla inblandade parter i konflikten. 1992 infördes ekonomiska och andra sanktioner inklusive total handelsbojkott, flygförbud och förbud mot kulturellt och idrottsligt utbyte med Serbien och Montenegro.
1994 skärptes sanktionerna mot bosnienserberna, bl a genom att bosnienserbiska ekonomiska tillgångar utomlands frystes och handel med varor som ägdes eller kontrollerades av bosnienserbiska styrkor förbjöds.
Anledning: För att berörda regeringar och inblandade parter inte kunde få slut på kriget.
1994 lättade säkerhetsrådet på en del av sanktionerna mot Serbien och Montenegro, bl a tilläts civilt passagerarflyg till och från Belgrad och idrottsutbyte. I november 1995 hävdes sanktionerna mot Serbien och Montenegro helt. Enligt samma resolution började sanktionerna mot bosnienserberna att hävas i februari 1996. I resolutionen står det att sanktionerna kan återinföras om antingen den Höge representanten (red:s anm: ofta kallad fredssamordnaren, svensken Carl Bildt) eller Ifors befälhavare informerar säkerhetsrådet om att Serbien och Montenegro eller bosnienserberna bryter mot det ingångna fredsavtalet om Bosnien-Hercegovina. I en annan resolution antagen av säkerhetsrådet i november 1995 började vapenembargot hävas i mars 1996. Embargot för tunga vapen, minor och militärt flyg gällde fram till juni 1996, då även det hävdes.

5. Somalia, 1992. Vapenembargo.
Anledning: För att inbördeskriget utvidgades, skördade allt fler offer och hotade den internationella säkerheten.

6. Libyen, 1992. Vapenembargo, flygförbud och begränsade diplomatiska förbindelser. Genom en ny resolution 1993 skärptes sanktionerna bl a genom att libyska ekonomiska tillgångar utomlands frystes och införsel till Libyen av utrustning till oljetransporter och raffinering förbjöds.
Anledning: Regeringen vägrade lämna ut dem som misstänktes för sprängningen av ett passagerarflygplan i Skottland 1988 och ett i Niger 1989.

7. Liberia, 1992. Vapenembargo.
Anledning: För att regeringen inte kunde stoppa våldet i landet och trygga vapenvilan.

8. Haiti, 1993. Olje- och vapenembargo och frysning av haitiska ekonomiska tillgångar utomlands. 1994 skärptes sanktionerna till att omfatta allt handelsutbyte med undantag för medicin och mat för humanitära ändamål.
Anledning: Landets militärmakt vägrade godkänna den demokratiskt valde presidenten som tvingats fly.
Sanktionerna upphävdes i september 1994 efter det att president Jean-Bertrand Aristide återvänt till Haiti.

9. Unita-rörelsen i Angola, 1993. Vapen- och oljeembargo.
Anledning: För att Unitagerillan terroriserat landet och inte accepterat resultatet av det allmänna valet 1992.

10. Rwanda, 1994. Vapenembargo. I juni 1995 antog rådet en resolution enligt vilken försäljning av vapen och militärt materiel till Rwandas grannländer också förbjuds om syftet är att materielet ska användas i Rwanda.
Anledning: Massakrerna i landet och de inblandade parternas fortsatta våldshandlingar och ovilja att ingå eldupphör och samarbeta med FN.
I augusti 1995 hävdes vapenembargot och Rwandas regering tilläts att importera vapen fram till den 1 september 1996.

11. Sudan, 1996. FN:s medlemsländer uppmanades att begränsa sina diplomatiska förbindelser med Sudan. I augusti samma år antog rådet en resolution om att införa flygembargo om situationen så krävde. Flygembargot har dock inte igångsatts på grund av risken för att det drabbar civilbefolkningen.
Anledning: Sudans regering vägrade att lämna ut dem som misstänktes som medskyldiga till mordförsöket på Egyptens president Hosni Mubarak 1995 och landets ovilja att stoppa stödet till terroristaktiviteter.

12. Förbundsrepubliken Jugoslavien, 1998. Vapenembargo.
Anledning: Oroligheter i Kosovo på våren 1998 fick säkerhetsrådet att anta en resolution om ett vapenembargo för att hindra ett nytt utbrott av väpnat våld på Balkan.

Uppgifterna gäller april 1998.

Som sista utväg kan säkerhetsrådet besluta om kollektiva militära insatser. Vid fem tillfällen har rådet godkänt militära stridsinsatser. Stridsinsatserna kan antingen vara under FN:s kommando och flagg som i Kongo 1961 och Somalia 1992. I Somalia hade även USA en egen styrka. Säkerhetsrådet kan också godkänna att medlemsländer genomför stridsinsatserna som i Korea 1950 och Irak 1990 där ett antal länder deltog i respektive insats under USA:s kommando. I fd Jugoslavien var det Nato som ingrep militärt efter säkerhetsrådets godkännande 1995.

EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDET, ECOSOC

Ecosoc består av 54 medlemsländer som väljs av generalförsamlingen för en period av tre år. Varje år väljer generalförsamlingen 18 nya medlemmar efter en geografisk uppdelning. Ecosoc har inga ständiga medlemmar som säkerhetsrådet. Men ett land som avgår kan omedelbart väljas in igen. Ecosoc ska samordna det ekonomiska, sociala och humanitära arbete som utförs av FN och fackorganen. Ecosoc har haft svårt att göra det eftersom fackorganen är självständiga och hävdar sitt oberoende. Även FN:s underorgan har egna styrelser eller verkställande utskott som också vill agera fritt.
Rådet kan göra utredningar och lägga fram förslag till generalförsamlingen för beslut. Det kan handla om t ex världshandel, jordbruk, hälsofrågor, mänskliga rättigheter, utvecklingsbistånd, flyktingar och barnens situation. Ecosoc har hittills framför allt varit ett forum för diskussioner och ett mellanled mellan underorgan som bereder ärenden och generalförsamlingen som tar beslut.
Rådet har ett huvudmöte per år då sakfrågorna diskuteras. Det har tillsatt ett antal kommissioner för bland annat statistik, befolknings- och utvecklingsfrågor och kvinnors ställning. Rådet har fem regionala kommissioner.
Drygt 1.000 icke-statliga organisationer har rådgivande ställning i Ecosoc.

INTERNATIONELLA DOMSTOLEN

Internationella domstolen finns i Haag. I domstolen arbetar 15 domare från olika delar av världen. Generalförsamlingen och säkerhetsrådet utser domarna för en period av 9 år. De väljs som framstående jurister och inte som representanter för sina länder. Endast en svensk har ingått bland domarna, Sture Petrén under åren 1968-76.
Domstolen behandlar mål mellan länder, inte mellan enskilda människor. Sedan 1945 har den haft närmare 70 mål att avgöra. Innan domstolen tar sig an ett fall måste de inblandade länderna lova att de kommer att följa domslutet. Eftersom endast ett 50-tal länder har gjort det en gång för alla har domstolen inte kunnat spela någon större roll för bevarandet av freden. Efter kalla krigets slut har den fått mer att göra. Mellan 1989 och 1994 överlämnades 13 tvister till domstolen......

FÖRVALTARSKAPSRÅDET

Efter första och andra världskriget berövades förlorarna sina kolonier. Kolonierna hamnade först under Nationernas Förbunds, NF:s, förmyndarskap och 1945 under FN:s. De segrande länderna i kriget fick FN:s mandat att förvalta olika områden i Mellersta Östern, Afrika och Stilla havets övärld.
Förvaltarskapsrådet skulle övervaka att länderna som fått mandat att förvalta elva förvaltarskapsområden förberedde dessa för självständighet. Rådet skulle påskynda den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa områden.
Samtliga förvaltarskapsområden är i dag självständiga länder eller ingår i ett självständigt land. Det sista förvaltarskapet upphörde 1994 då ögruppen Palau i Stilla havet som förvaltats av USA blev en självständig stat och FN:s 185:e medlem. Därmed hade förvaltarskapsrådet fullgjort sitt uppdrag. Men eftersom förvaltarskapsrådet är ett huvudorgan och finns inskrivet i FN:s stadga kommer det att finnas kvar. Rådet kommer inte att ha något sekretariat och inte ha några möten. Rådet består i dag av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet.
I debatten om FN:s reformering finns förslag på nya uppgifter för förvaltarskapsrådet.

SEKRETARIATET

För att de andra huvudorganen ska fungera behövs det en administration som förbereder och ordnar alla mötena, tar fram bakgrundsmaterial om de frågor som ska diskuteras och genomför besluten som fattas. Sekretariatet har den uppgiften. Det består av omkring 14.000 personer. Av dem arbetar cirka 5.000 i högkvarteret i New York. Bland dem finns många yrkesgrupper representerade, t ex ekonomer, samhällsvetare, statistiker, jurister, tolkar, översättare, journalister, sekreterare, tryckare och säkerhetsvakter. Alla är internationella tjänstemän och kan inte representera sitt land så länge de är anställda i FN. Andra stora FN-kontor finns i bl a Genève, Nairobi och Wien.
Generalsekreteraren är sekretariatets ledare och samtidigt FN:s politiska chef. Han har bl a rätt att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på situationer som han - på grundval av sina informationer - anser hota den internationella freden och säkerheten. Generalsekreteraren kan också engageras som medlare i konflikter mellan stater. Generalsekreteraren väljs för en tid av fem år. Samma person kan återväljas för en ny period. Sedan 1997 är Kofi Annan från Ghana FN:s generalsekreterare.

FN:S underorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/124sfn.html)

FN:s generalförsamling har under årens lopp inrättat allt fler underorgan, i många fall på förslag av ekonomiska och sociala rådet, Ecosoc, eller FN-konferenser.
Underorganen ingår i FN och har därmed inga egna medlemsländer. Varje underorgan leds av en chef som utnämns av generalförsamlingen eller FN:s generalsekreterare. De har styrelser som består av ett antal länder eller i undantagsfall enskilda experter. Det är generalförsamlingen eller Ecosoc som utser styrelserna. Underorganen har egna budgetar och får bidrag från FN:s medlemsländer och andra länder som vill bidra till verksamheten. Bidragen är frivilliga, vilket medför att underorganen har svårt att göra långsiktiga planeringar. De har egna sekretariat och huvudkontor.
Organen rapporterar om sin verksamhet till Ecosoc och generalförsamlingen. De arbetar med ekonomiska, sociala och humanitära frågor.
Här beskrivs några underorgan.

FN:s centrum för boende- och bebyggelsefrågor UNCHS (HABITAT)

UNCHS bildades 1978 av FN:s generalförsamling, två år efter FN:s första konferens om boendefrågor. UNCHS kallas ofta Habitat som är ett latinskt ord och betyder hem. UNCHS har sitt huvudkontor i Nairobi, Kenya, och är därmed ett av de få FN-organ som har sitt säte i ett u-land.
UNCHS samordnar FN-systemets verksamhet på bostads- och bebyggelseområdet och arbetar främst för att förbättra bostadsstandarden för världens fattiga. Det är sekretariat åt FN:s kommission för boende- och bebyggelsefrågor som sorterar under ekonomiska och sociala rådet, Ecosoc, och bl a övervakar uppföljningen av konferensen Habitat II, FN:s andra konferens om boende- och bebyggelsefrågor, som ägde rum i Istanbul 1996. En viktig del av verksamheten består av bistånd till utvecklingsländer med råd, forskning, utbildning, tekniska rapporter och information. Omkring 200 tekniska samarbetsprojekt pågår samtidigt i ett 90-tal länder.
Tillsammans med FN:s utvecklingsprogram UNDP och Världsbanken driver UNCHS ett program för städers förvaltning. Syftet är att få städer att fungera bättre så att levnadsförhållandena för de fattiga förbättras. I programmet ingår också åtgärder för att förbättra städers miljö.
FN:s generalförsamling antog 1988 en global handlingsplan för bostäder åt alla år 2000. Idén bakom denna plan är att staterna ska underlätta för medborgarna att bygga sina egna bostäder genom att avskaffa onödiga regler och byråkrati och underlätta anskaffning av tomtmark och lån. UNCHS bistår med teknisk rådgivning om t ex användning av lokalt byggnadsmaterial.
Mer information på engelska finns på Uneps hemsida.

FN:s utvecklingsprogram, UNDP

UNDP upprättades 1965 av FN:s generalförsamling.
I UNDP:s styrelse sitter representanter för 36 länder. Två tredjedelar är u-länder och en tredjedel är i-länder. Styrelsen rapporterar till generalförsamlingen via FN:s ekonomiska och sociala råd, Ecosoc.
UNDP ger inte ekonomiskt bistånd, utan bidrar med experter och utrustning och ger stipendier till personer som behöver en högre utbildning, ofta utomlands, för att kunna medverka i sitt lands utveckling.
UNDP samarbetar med regeringar och icke-statliga organisationer i 174 länder och områden och med omkring 40 FN-organ. UNDP har fältkontor i 134 länder. Högkvarteret ligger i New York. För närvarande stödjer UNDP närmare 6.000 projekt.
1998 har UNDP en total budget på drygt två miljarder dollar, Sverige bidrog med nästan 500 miljoner kronor.
UNDP är ansvarig för att FN:s verksamhet koordineras på landnivå. Chefen för de 134 UNDP-kontoren i världen är ansvarig för samarbetet mellan FN-systemets olika operativa verksamheter i respektive landet.
UNDP gör upp utvecklingsplaner med respektive land för ett antal år. Under denna period får landet utnyttja UNDP:s bistånd upp till en viss summa. Summan baseras bl a på landets bruttonationalprodukt per person, export, skuldbörda, ekonomiska situation och befolkningens storlek.
UNDP stödjer utvecklingsprojekt som rör t ex jordbruk, skogsbruk, fiske, industri, naturresurser, transporter, hälsovård, forskning och teknik, utbildning, bostäder, miljövård och katastrofbistånd. UNDP uppdrar åt andra organ inom FN-systemet att genomföra projekten.
Mer information på engelska finns på UNDP:s hemsida.

FN:s befolkningsfond, UNFPA

Den första fonden för befolkningsfrågor började arbeta 1969. Sedan dess har fonden bytt namn några gånger. 1972 beslöt FN:s generalförsamling att UNFPA skulle vara ett underorgan till generalförsamlingen via FN:s ekonomiska och sociala råd, Ecosoc.
UNFPA:s stöd till olika projekt sker ofta i samarbete med andra organ i FN-systemet, t ex Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s kvinnofond (Unifem) och Internationella arbetsorganisationen (ILO). UNFPA har sitt huvudkontor i New York. Närmare 700 personer arbetar för fonden. Många arbetar i de 135 länder som UNFPA ger bistånd till. Mer än hälften av UNFPA:s bistånd går till mödra- och barnavård och familjeplanering. UNFPA stödjer utbildning av flickor och kvinnor för att de ska få bättre hälsa, större möjligheter att få ett betalt arbete och mindre och friskare familjer. UNFPA hjälper utvecklingsländer att genomföra folkräkningar och samla in och analysera statistik om befolkningen. UNFPA stödjer insatser som rör bekämpningen av aids och sambandet mellan befolkningstillväxt, miljöförstöring och resursförbrukning.
UNFPA har en central roll i FN-systemet för att samordna, driva på och följa genomförandet av handlingsprogrammet som antogs vid FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo 1994. Handlingsprogrammet utgör nu en bas för UNFPA:s policy och projekt, vilket innebär att UNFPA:s organisation och inriktning har anpassats för att på bästa sätt kunna bidra till programmets genomförande.
UNFPA:s budget för 1996 var cirka 310 miljoner dollar. Japan bidrog med mest pengar. Sverige bidrog med 116 miljoner kronor.
Mer information på engelska finns på UNFPA:s hemsida.

FN:s flyktingkommissariat, UNHCR

Posten som FN:s flyktingkommissarie (United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR) inrättades av FN:s generalförsamling 1951. Uppgiften var till att börja med att bistå flyktingar från andra världskriget, främst i Europa. Senare utsträcktes uppdraget att omfatta flyktingar i hela världen. Nu ger UNHCR skydd och stöd åt cirka 27 miljoner människor.
Sedan 1992 är japanskan Sadako Ogata flyktingkommissarie. Hon har cirka 5000 medarbetare på huvudkontoret i Genève och på 175 kontor runt om i världen. Ett av kontoren är förlagt till Stockholm. Dess verksamhet omfattar de nordiska och baltiska länderna.
UNHCR:s verksamhet finansieras med frivilliga bidrag från regeringar. 1998 är budgeten cirka 1,1 miljarder dollar. Sverige bidrar med cirka 350 miljoner kronor, det näst största bidraget efter USA.
UNHCR:s två främsta uppgifter är att ge flyktingar internationellt skydd och att vid behov bistå flyktingar med bland annat mat, bostäder, medicinsk vård och undervisning av barnen. UNHCR försöker se till att ingen flykting mot sin vilja sänds tillbaka till ett land där han eller hon har skäl att befara förföljelse.
Många flyktingar behöver internationellt bistånd för sin överlevnad. Ofta handlar det om katastrofbistånd. Men om flyktingsituationen blir långvarig är det viktigt att flyktingarna inte tvingas leva ett passivt liv i väntan utan ges möjligheter att bli självförsörjande och få tillgång till utbildning och yrkesträning.
UNHCR anger tre möjliga vägar till en varaktig lösning av flyktingars situation.
Den bästa lösningen är att flyktingarna kan återvända hem om läget i hemlandet tillåter det. Återvändandet måste vara frivilligt. UNHCR har organiserat många hemresor (repatrieringar) åt stora flyktinggrupper.
Om det är omöjligt för flyktingarna att återvända försöker UNHCR medverka till att de integreras i det land dit de först kom under sin flykt. Dessa flyktingar ska ges samma möjligheter som asyllandets egna medborgare. Om inte heller den lösningen är möjlig försöker UNHCR placera flyktingen i ett tredje land.
UNHCR:s uppdrag omfattar först och främst flyktingar i flyktingkonventionens mening, men det har vidgats till även andra grupper som av olika skäl behövt internationellt skydd och bistånd. Sverige har ratificerat flyktingkonventionen och tilläggsprotokollet.

FN:s barnfond, Unicef

FN:s generalförsamling upprättade FN:s barnfond 1946. Syftet var att hjälpa alla de miljoner barn som drabbats av andra världskrigets fasor. Stora delar av Europa var sönderbombat. Städer låg i ruiner. Människor var på flykt undan sjukdomar och undernäring. Föräldralösa barn drev omkring. FN:s barnfond bidrog till att rädda Europas barn.
När Europa hämtat sig efter kriget kom Unicefs arbete att mer och mer inriktas på långsiktig hjälp till barn i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika.
I dag arbetar Unicef i mer än 160 länder världen över. Det finns 200 Unicef-kontor.
Unicefs budget för 1996 var cirka en miljard dollar. 102 regeringar bidrog med pengar. Sverige bidrog med näst mest pengar efter USA. Unicef får också bidrag från organisationer, företag och enskilda. Försäljningen av Unicefs kort ger viktiga intäkter.
Under 1996 använde Unicef 197 miljoner dollar för katastrofhjälp i länder som Rwanda, Sudan, Irak, f d Jugoslavien, Somalia, Angola, Kenya, Afghanistan, Moçambique, Liberia, Haiti och Burundi. 253 miljoner dollar användes för att förbättra barns hälsa, 94 miljoner dollar för utbildning, 94 miljoner dollar för att öka tillgången på rent vatten och sanitära anläggningar och 38 miljoner dollar för att minska undernäring bland barn.
Närmare 7.200 människor arbetar för Unicef. Av dem arbetar omkring 85 procent vid 259 fältkontor i drygt 132 länder. Unicefs huvudkontor ligger i New York.
Mer information på engelska finns på Unicefs hemsida.

FN:S fackorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/125sfn.html)

I FN-systemet finns det 16 fackorgan (fack = specialområde) som arbetar med ekonomiska och sociala frågor. De är självständiga internationella organ. De har egna medlemsländer, budgetar, stadgar, beslutande församlingar, sekretariat och huvudkontor. De samarbetar med varandra, FN och FN:s underorgan via ekonomiska och sociala rådet, Ecosoc, som de rapporterar till en gång per år.
Några fackorgan fanns före FN. Andra bildades i anslutning till FN:s grundande. Åter andra har tillkommit senare. Nästan alla fackorgan deltar via FN:s utvecklingsprogram, UNDP, i FN-systemets gemensamma bistånds- och utvecklingsarbete. Andra fackorgan arbetar fram internationella regler för t ex postgång, sjöfart, civilflyg och väderlekstjänst. Det handlar om samarbete och utbyte av information. Ett paket eller brev frankerat i Sverige ska kunna passera berörda nationsgränser tills det når mottagaren i, låt säga, Indien. När väderlekstjänsten i Florida uppmärksammar en orkan som är på väg in över Karibiska havet ska den kontakta berörda ö-stater i regionen för att varna för den annalkande orkanen.

FACKORGANENS ANSVARSOMRÅDEN

Arbetslivsfrågor, social trygghet.
Internationella arbetsorganisationen, ILO www.ilo.org Grundad 1919 Huvudkontor i Genève

Jordbruk, livsmedel, skogsbruk, fiske.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO www.fao.org Grundad 1945 Huvudkontor i Rom

Utbildning, vetenskap, kultur.
FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco www.unesco.org Grundad 1946 Huvudkontor i Paris

Hälsovård.
Världshälsoorganisationen, WHO www.who.org Grundad 1948 Huvudkontor i Genève

Lån till återuppbyggnad och utveckling.
Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling (Världsbanken), IBRD www.worldbank.org Grundad 1944 Huvudkontor i Washington DC

Mjuka lån till utveckling.
Internationella utvecklingsfonden, IDA www.worldbank.org Grundad 1960 Huvudkontor i Washington DC

Delfinansiering av privata företag i utvecklingsländer
Internationella finansieringsbolaget, IFC www.worldbank.org Grundad 1956 Huvudkontor i Washington DC

Garantier till investerare i utvecklingsländer.
Organisationen för multilaterala investeringsgarantier, MIGA www.worldbank.org
Grundad 1988 Huvudkontor i Washington DC

Löser tvister i samband med investeringar
Internationella centret för lösning av investeringstvister, ICSID www.worldbank.org Grundad 1966 Huvudkontor i Washington DC

Valutafrågor.
Internationella valutafonden, IMF www.imf.org Grundad 1944 Huvudkontor i Washington DC

Civil luftfart.
Internationella civila luftfartsorganisationen, ICAO Grundad 1947 Huvudkontor i Montreal

Postbefordran.
Världspostunionen, UPU Grundad 1874 Huvudkontor i Bern

Teletrafik.
Internationella teleunionen, ITU www.itu.ch Grundad 1865 Huvudkontor i Genève

Vädertjänst.
Meteorologiska världsorganisationen, WMO www.wmo.ch Grundad 1950 Huvudkontor i Genève

Sjöfart.
Internationella sjöfartsorganisationen, IMO www.imo.org Grundad 1958 Huvudkontor i London

Skydd av upphovsrätt.
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, WIPO www.wipo.ch Grundad 1970 Huvudkontor i Genève

Jordbrukskrediter till småbrukare i utvecklingsländer
Internationella jordbruksutvecklingsfonden, IFAD www.ifad.org Grundad 1974 Huvudkontor i Rom

Utveckling av industrier i utvecklingsländer.
FN:s organisation för industriell utveckling, UNIDO www.unido.org Grundad 1985 Huvudkontor i Wien

Följande organisationer har andra avtal med FN än fackorganen

Internationell handel.
Världshandelsorganisationen, WTO Grundad 1995 (tidigare Gatt från 1948) www.wto.org Huvudkontor i Genève

INTERNATIONELLA ARBETSORGANISATIONEN ILO
ILO upprättades 1919 och var då knuten till Nationernas Förbund. 1946 blev ILO ett fackorgan inom FN-systemet. ILO utformar bland annat internationella bestämmelser för att förbättra arbets- och levnadsvillkor. ILO:s arbete syftar till att öka sysselsättningen och främja de mänskliga rättigheterna.
ILO består av tre huvudorgan: Internationella arbetskonferensen, styrelsen och Internationella arbetsbyrån (sekretariatet). Internationella arbetskonferensen är ILO:s högsta beslutande organ. Den sammanträder några veckor i juni varje år i Genève. Från varje medlemsland deltar två regeringsdelegater, en representant för arbetsgivarna och en för den fackliga rörelsen. Konferensens huvuduppgift är att utforma och anta internationella arbetsnormer i form av konventioner och rekommendationer. Den antar budget och utser styrelse.
Styrelsen består av 56 medlemmar. 28 från regeringar, 14 representanter för arbetsgivarna och 14 för de fackliga organisationerna. Styrelsen sammanträder två gånger per år. Den beslutar om policyfrågor och väljer generaldirektör på femårsmandat.
Internationella arbetsbyrån ligger i Genève. Cirka 1.900 är anställda av ILO, dels vid huvudkontoret, dels vid de 40 fältkontoren runt om i världen. Ytterligare omkring 600 experter är kontraktsanställda för olika projekt.
Mellan 1919 och 1996 utformade och antog arbetskonferensen 175 konventioner och 182 rekommendationer. De utgör tillsammans den internationella arbetsrätten. Av de antagna konventionerna hade i slutet av 1991 156 trätt i kraft som internationella juridiskt bindande överenskommelser. Drygt 6.000 ratifikationer hade gjorts i början av 1995.
Länder som ratificerar ILO-konventioner om grundläggande mänskliga rättigheter ska inlämna rapport vartannat år till ILO om hur konventionerna tillämpats i lagar och praktisk handling. För övriga konventioner gäller rapportering vart fjärde år.
ILO:s prioriterade frågor för 1995-96 är att:

- stoppa barnarbete
- främja demokratisering
- bekämpa fattigdom
- skydda löntagare.

För att nå resultat satsar ILO på:

- internationella konventioner och skydd av mänskliga rättigheter
- jämställdhet mellan könen
- ökad sysselsättning och strukturanpassningar
- landsbygd och informella sektorer
- miljö.

1995 har ILO 171 medlemsländer. Den reguljära tvåårsbudgeten för 1994-95 var 466 miljoner dollar.

Sverige och ILO:s konventioner

FN:S LIVSMEDELS- OCH JORDBRUKSORGANISATION FAO
FAO, som bildades 1945, är det största fackorganet i FN-systemet.1996 hade FAO 174 medlemsländer plus en medlemsorganisation, EU. Vartannat år sammanträder det högsta beslutande organet där alla medlemsländer är representerade. Det kallas konferensen. Den beslutar om budget och övergripande policyfrågor. FAO:s generaldirektör väljs av konferensen för en period av 6 år. Konferensen väljer ledamöter i FAO:s styrelse för 3-årsperioder.
Styrelsen består av 49 länder.
På huvudkontoret i Rom arbetar omkring 3.000 personer. Ytterligare drygt 2.000 arbetar för FAO i de länder där organisationen är verksam. FAO har kontor i mer än 100 utvecklingsländer och stödjer i genomsnitt närmare 2.000 projekt.
FAO:s ordinarie tvåårsbudget för 1996-97 uppgår till 650 miljoner dollar. Sekretariat och en del projekt ryms inom den budgeten. Det mesta arbetet på fältet bekostas av bidrag från medlemsländer och olika organ i FN-systemet, främst FN:s utvecklingsprogram UNDP. Fältarbetet kostar omkring 400 miljoner dollar per år.
FAO bildades för att bidra till högre näringsstandard och bättre jordbruksavkastning i världen. Ett viktigt syfte är att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen på landsbygden. FAO arbetar med jordbruksutveckling, skogsbruk, fiske, livsmedelsproduktion och handel, system för att varna för annalkande livsmedelsbrist, katastrofhjälp och forskning och information om jordbruks- och livsmedelssituationen i världen. Världslivsmedelsdagen uppmärksammas varje år den 16 oktober, det datum då FAO bildades.
Mer information på engelska finns på FAO:s hemsida.

FN:S ORGANISATION FÖR UTBILDNING, VETENSKAP OCH KULTUR UNESCO
Unesco upprättades 1946. Unesco är ett av de största fackorganen med 186 medlemsländer 1998. Unescos högkvarter ligger i Paris. Organisationen har 65 regionala kontor på olika håll i världen.
Unescos främsta mål är att bidra till fred och säkerhet i världen genom att främja internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation. Organisationen arbetar också för att öka respekten för mänskliga rättigheter. I inledningen till Unescos stadga står det: "eftersom krig börjar i människors sinnen, är det i människors sinnen som freden måste byggas".

Unesco
- arrangerar expertmöten och konferenser
- stödjer utbildning i syfte att göra det möjligt för människor i alla länder att själva påverka sin utveckling
- främjar vetenskaplig forskning och teknologisk utveckling för att länder bättre ska kunna utnyttja sina resurser
- främjar nationella kulturella värden och verkar för skydd av det internationella kulturarvet
- utvecklar kommunikation och informationsspridning
- främjar samhällsvetenskaplig forskning för att få till stånd respekt för mänskliga rättigheter, fred och rättvisa
- utarbetar internationella konventioner och deklarationer som rör de frågor organisationen har hand om
- ger ut tidskrifter och böcker
- samlar in statistik från medlemsländerna om t ex utbildning, forskning och kultur
- ger bistånd till utvecklingsländer.

Unesco är ett forum för utbyte av kunskap och idéer och en organisation som bedriver och ger stöd till utvecklingsprojekt inom sina områden. Unescos verksamhet fastställs av medlemsländerna på generalkonferensen som hålls vartannat år.
Unesco satsar på grundutbildning och arbetar för att avskaffa analfabetismen i världen. Organisationen utbildar lärare, utbildningsplanerare och skoladministratörer. Unesco bidrar till skolbyggen och utrustning av skolor. Unesco arbetar för mänskliga rättigheter och mot diskriminering av kvinnor och flickor.

Unescos lista över världens kulturarv upptog 1997 omkring 500 byggnader och områden som ska skyddas och bevaras. Bland dem finns Taj Mahal i Indien, Grand Canyon i USA, Dubrovnik i Kroatien, Kilimanjaro nationalpark i Tanzania, Kinesiska muren i Kina, Stora barriärrevet i Australien, Frihetsgudinnan i New York och pyramiderna i Egypten. Svenska världsarv på Unescos lista är Drottningholms slott, Birka med Hovgården i Mälaren, Engelsbergs bruk i Västmanland, Skogskyrkogården i Stockholm, hällristningarna i Tanum i Bohuslän, Visby stadskärna, Lapponia och Kyrkstaden i Luleå.

Unescos budget för tvåårsperioden 1998-99 är 544 miljoner dollar.
Mer information på engelska finns på Unescos hemsida.

I Sverige finns Svenska Unescorådet som är regeringens kontaktorgan med Unesco.
På Svenska Unescorådets hemsida hittar du mer information om Unesco och om Svenska Unescorådet.

VÄRLDSHÄLSOORGANISATIONEN WHO
Världshälsoorganisationen började sin verksamhet 1948 och inrättade sitt högkvarter i Genève. WHO:s uppgift är att med egna initiativ, stödåtgärder och samordning av internationella ansträngningar bidra till att allt fler människor kan leva ett friskt och aktivt liv. Det sker bl a genom vaccinationskampanjer för att utrota eller minska förekomsten av epidemiska sjukdomar. WHO främjar också forskning som söker bot mot dessa och även andra sjukdomar som cancer. En fruktad sjukdom är redan utrotad, nämligen smittkoppor, och polio räknar man med ska ha försvunnit till år 2000.
WHO ger bistånd till utvecklingsländer på områden som utbildning av medicinsk personal, organisation av sjukvården och basläkemedel. Genom upplysning försöker WHO ändra hälsofarliga livsstilar, där exempelvis rökning och bruk av alkohol och narkotika ingår. Ett av WHO:s svåraste uppdrag för närvarande är att stoppa aids-epidemins utbredning och stödja pågående forskning för att få fram ett vaccin mot sjukdomen.
WHO samlar in hälsovårdsstatistik från hela världen, sammanställer och bearbetar den och ger ut en rad publikationer som är viktiga kunskapskällor och arbetsverktyg för hälsovårdsmyndigheter och forskare i medlemsländerna.
Världshälsoförsamlingen är WHO:s högsta beslutande organ. Den består av ombud för alla de 190 medlemsländerna och sammanträder varje år. Den utser organisationens generaldirektör och styrelse som består av 31 personer, valda i personlig kapacitet. Geografiskt är WHO:s arbete fördelat på sex regioner. Kontoret i den europeiska regionen ligger i Köpenhamn. WHO:s budget för 1994-1995 var 822 miljoner dollar.

Hälsa för alla år 2000
Vid en internationell konferens 1978 i Alma-Ata i Sovjetunionen fastslogs att primärhälsovård är nyckeln till människors hälsa. Primärhälsovård bör finnas överallt där människor bor och arbetar. Den ska vara tillgänglig för alla till överkomliga kostnader. En strategi för Hälsa för alla år 2000 antogs. Strategin omfattar åtta viktiga uppgifter för primärhälsovården:

1. Undervisning om hälsoproblem och metoder att förebygga och kontrollera dem.
2. Att främja tillgången på näringsriktig föda.
3. Tillfredsställande tillgång till rent vatten och elementära sanitära förhållanden.
4. Mödra- och barnhälsovård inklusive familjeplanering.
5. Vaccinering mot de mest utbredda smittsamma sjukdomarna.
6. Förebyggande och kontroll av lokalt förekommande sjukdomar.
7. Lämplig behandling av vanliga sjukdomar och skador.
8. Att tillhandahålla nödvändiga läkemedel.

Hälsa för alla år 2000 betyder inte att sjukdomar och handikapp har försvunnit då eller att läkare och sjuksköterskor kommer att kunna vårda alla människor. Syftet med strategin är att hälsoresurserna ska fördelas jämnare och att hälso- och sjukvården ska vara tillgänglig för alla.
Strategin innehåller fyra minimikrav som ska vara uppfyllda till år 2000:

- Rent vatten ska finnas i bostaden eller inom 15 minuters gångavstånd. Det ska finnas acceptabla sanitära anläggningar i bostaden eller i direkt anslutning till den.
- Människor ska ha tillgång till vaccin mot difteri, kikhosta, stelkramp, polio, mässling och tuberkulos.
- Det ska finnas lokala läkarstationer som kan erbjuda minst 20 basläkemedel inom en timmes resavstånd.
- Det ska finnas utbildad personal vid förlossningar och som kan ta hand om gravida kvinnor och barn upp till åtminstone ett års ålder.

Strategin har utvärderats ett par gånger av Världshälsoförsamlingen. Utvärderingarna bygger på medlemsländernas rapporter. Rapporterna innehåller både framgångar och bakslag. I många av de fattigaste länderna har statens resurser för hälsovård radikalt skurits ned till följd av försämrad ekonomi.

VÄRLDSBANKEN
Världsbanken och Internationella valutafonden IMF (International Monetary Fund) grundades 1944. Representanter för 28 länder sammanträdde i Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjer för hur den ekonomiska återuppbyggnaden efter andra världskriget skulle gå till. Året efter var Bretton Woods-institutionerna, som de ofta kallas, redo att börja arbeta.
Världsbanken förkortas IBRD (International Bank for Reconstruction and Development - Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken). De första åren koncentrerades bankens lån till uppbyggnad av Europa efter kriget. Nu går de flesta lånen till utvecklingsländer, och efter kalla krigets slut även till forna öststater. Bankens syfte är att bidra till ekonomisk utveckling. Banken ger lån för att finansiera produktiva investeringar. Lånen måste återbetalas. Lån ges antingen direkt till en regering eller till ett företag där regeringen i fråga står som garant för lånet.
Bankens lån ges på marknadsmässiga villkor. 1950 uppgick lånen till 179 miljoner dollar, varav 132 miljoner till infrastruktur. 1995 uppgick bankens lån till cirka 17 miljarder dollar, varav omkring 7 miljarder till infrastruktur. Sedan 1945 har banken beviljat omkring 5.000 lån på cirka 250 miljarder dollar. I genomsnitt återbetalas lånen under en period av cirka 20 år. Det mesta av de pengar som banken lånar ut kommer från lån som den själv har tagit.
1996 hade Världsbanken 179 medlemsländer, vilka också äger banken. För att bli medlem krävs att landet i fråga är medlem i Internationella valutafonden IMF. Varje medlemsland tecknar sig för en viss andel av bankens godkända kapital. Andelen baseras på landets ekonomi. Ett ekonomiskt välbeställt land får alltså teckna sig för en större andel. Andelen avgör hur många röster medlemslandet får i banken. 1994 hade USA flest röster, drygt 17 procent. Sverige hade en procent.

Internationella utvecklingsfonden IDA upprättades 1960 för att ge förmånliga lån till de allra fattigaste länderna som inte är tillräckligt kreditvärdiga för att kunna få låna från Världsbanken. IDA-lånen löper på 35-40 år, är avgiftsfria de första 10 åren och räntefria bortsett från en avgift på 0,75 procent av utestående belopp.

Världsbanken har traditionellt prioriterat lån till infrastruktur, men har under senare år givit allt mer lån till utbildning och andra sociala insatser. Nya organ har upprättats: Internationella finansieringsbolaget IFC 1956 och Organisationen för multilaterala investeringsgarantier MIGA 1988. Världsbanken har därmed blivit Världsbanksgruppen.

Världsbanken har sedan mitten av 1980-talet haft en central roll i de så kallade strukturanpassningsprogrammen som ska bidra till att förändra ett lands ekonomi i syfte att främja ekonomisk tillväxt och förbättra betalningsbalansen. Programmen har kritiserats hårt från många håll bland annat därför att de inte tar tillräcklig hänsyn till den sociala situationen och miljön. Redan utsatta grupper i samhället, kvinnor, barn, arbetslösa och sjuka drabbas eftersom staten drar in på offentliga utgifter för t ex skolor och sjukhus.
Banken har cirka 6.000 anställda. Bankens president kommer alltid från USA. Presidenten väljs på en 5-årsperiod. Huvudkontoret ligger i Washington DC, USA.

Mer information på engelska finns på Världsbankens hemsida.

FN- konferenser. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/4/14sfn.html)
     På 90-talet har FN arrangerat sju stora temakonferenser. Varje konferens har lett fram till ett handlingsprogram. År 2000 planeras en stor konferens i FN som ska handla om FN:s roll på 2000-talet.
Konferensen om miljö och utveckling 1992
Konferensen om befolkning och utveckling 1994
Världstoppmöte om social utveckling 1995
Kvinnokonferensen 1995
Habitat II, konferensen om boende och bebyggelsefrågor 1996
Världstoppmötet om global livsmedelssäkerhet 1996

© 2000, 2001, 2002, 2003,2004,2005,2006,2007 Sven Wimnell, arkitekt SAR :
Epost: sven.wimnell@telia.com
070514. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr93b.html